Plötsligt är kl 23.30 och man inser att helgen faktiskt är slut. Att det är dags att förflytta sig en våning upp o ramla ihop i en hög för att sedan vakna upp på måndag morgon. Ångest, en hel vecka med jobb jobb jobb framför sig. Ser en dator, ett överfullt skrivbord och en skrikande mobil framför mig. Snälla, låt mig aldrig vakna upp igen...
Varför känner jag såhär? Varför tänker jag inte att JAH! imorgon är det måndag och jag har en hel ny vecka med spännande saker framför mig! Är det såhär det ska va eller är det bara kul att köra en fin bil? Kanske dags att fundera närmare över det...
2 kommentarer:
Tänk på att andas bara vännen. Och tanke nr två: Vi är inga hjärnkirurger. Ingens liv hänger på vårt jobb. Inte ens våra egna. Puss!
jag förstår din tankegång. är det verkligen det här jag vill göra med mitt liv? men tat lungt... denna tid på året har man alltid sådana funderingar... om det inte känns roligare om ett par månader får du kanske tänka ett varv till. puss!
Skicka en kommentar